It's my time

BEHÖVER INTE LÄSA DE HÄR! jag ville bara få ut allt jag tänkt på så de behövs inte läsas.. jag vet inte varför det har blivit så mycket knas på en vecka inte minst på en dag.. vad äre här? ska vi leva med drama hela tiden? det kan man klara nåra gånger men det blir för mycket till slut.. vad gör man då? hur ska man komma undan från allt? jag vill bara slippa aaallt skita i allt! jag vill inte gråta varjedag jag vill inte oroa mej för saker.. jag vill inte åka nånstans och va rädd för att nått ska hända! man ska fan inte leva såhär när man är 16år! det är hursomhelst för mycket att klara.. ingen 16åring ska behöva gå igenom det här.. är man 16år är de ända man ska oroa sig för om man nu måste oroa sig.. så är de gymnasiet och man ska börja göra livet bättre.. inte såhär.. de enda vi gör nu är att kröka och bråka och massa skit som gör att vi kan få knas resten av vårat liv! istället för att göra de bättre gör vi de sämre.. hur fan tänker vi? jag säger inte att jag är en ängel för det är jag inte.. jag skriver om det här för att jag vet hur det är och jag vet hur konsekvenserna kan bli.. skulle ju inte skriva de här om inte jag själv gjorde allt de här... men de inte så lätt att gå ifrån allt när man börjat.. och snackar jag inte bara om 16åringar det finns fan 96or som håller på med sånt här och det är ju ännu värre! dom är inte ens myndiga! hur fan har allt blivit såhär? hur fan gick de så långt att man börjar kröka när man är typ 12 - 14 år!? usch.. asså jag saknar när man var liten när man inte hade något alls att oroa sig för! när man knappt tänkte på allt som hände runt omkring en när man inte hade nååågra bekymmer alls! inget bråk, inget krök, inget gråt, inget knas, ingen drama! bara glädje, skratt, leksaker, flumm & KUL! jag tänker tillbaka till när jag var yngre.. allt man ville bli allt man önskade sig och gjorde.. vilken fantasi man hade då.. helt sjukt men på ett positivt sätt! ingen tänker så längre.. vi glömmer allt vi gjort och velat när vi var små.. våra drömmar var inte så stora.. det var mer typ jag vill ha ett dockhus elr jag vill ha den här barbien.. nu ska vi tänka stort vi måste bestämma hela våran framtid.. ett fel steg och du kmr få knas.. jag tänker på allt jag sa till mina föräldrar när jag var liten.. "mamma jag ska följa med dej överallt".. "pappa jag lämnar dej aldrig".. "mamma du är som min syster!" ...när jag va liten sa jag alltid "mamma när jag blir stor ska jag bli en läkare och hjälpa dig" eftersom jag var så ofta på sjukhuset med hne... vart är allt de där nu? höll jag det? nej.. det känns som att jag svikit den yngre mej... jag har svikit mej själv grovt.. istället för att fråga snällt mamma får jag göra såhär och såhär så säger man direkt mamma ja går hem till blabla.. och antar automatiskt att man får.. sen utnyttjar man det varjegång... men nu tänker man mer oxå på att ens föräldrar kanske behandlar en som att man e typ 10år.. såklart man inte vill bli behandlad som en 10åring när man e 16år! och då säger man till och då blir det bråk.. jag tycker inte alltid det är rättvist de mina föräldrar säger men jag måste ju lyssna för att jag är ändå bara 16år och kan inte flytta hemifrån ännu.. men de kan gå fööör långt.. hur ska man göra? vad ska man göra? asså.. nej jag har ingen aning.. gråt ut bara.. för så gör jag.. de känns som jag gråtit så mke att det inte kommer fler tårar.. men elr snacka med kompisar så får man stöd.. tackar gud att jag har världens bästa kompisar som alltid finns där för mej.. men ibland känns det ändå som att det inte räcker då kanske man bara vill vara för sig själv och tänka igenom allt.. så gjorde jag idag.. det var skönt ändå.. men sen fick jag ännu mer knas.. jag vet helt seriöst inte hur jag ska göra.. hur mycket jag än försöker så lyssnar ingen på mej.. jag orkar inte med nått just nu.. känner mej helt förstörd.. kmr inte svara på sms elr nått just nu för att jag känner att det är för mke just nu.. så paaass på allt.. nu har jag fått ut allt jag tänkt på.. duktigt om du orkade läsa ner hit..