It's my time

Jag måste fortfarande berätta om igår men innan det vill jag skriva om annat, ni behöver inte läsa, gör som ni själva vill men det här är min blogg och jag skriver vad jag vill.

Jag vet faktist inte hur jag ska börja.
När jag försöker berätta något är det någon som avbryter eller knappt bryr sig om det jag berättar.
Det är som om att prata med en tegelvägg.
Jag är alltid där för vänner, familj, släkt.. jag bryr mig som in i helvete, jag tar hand om de jag älskar, finns där genom allt och jag är stolt över det!
Men när jag behöver någon är jag ensam, jag har helt ärligt ingen att prata med, visst kan jag berätta saker som jag gjorde igår för en vän, men det är ytligt. Ingen absolut ingen vet hur jag verkligen känner eller mår.
Det känns som om att mina ord inte betyder något för någon och det är ren fakta, jag vet det säkert pga av allt jag hört av alla jag försökt prata med.
Jag klarar inte av att alla ska se mig som en "good-girl" för att det känns som att alla utnyttjar mig, häromdagen satt jag och vän och fikade hon snackade i en evighet om saker som jag helt ärligt inte har gemensamt med henne om men jag lyssnade, brydde mig och gav råd helhjärtat iallafall för att det är så en vän gör! När hon snackat klart efter någon timme så har jag något att berätta och direkt märker jag att hon är helt ointresserad och bara tittar runt och dricker av kaffet och svarar "mm", så när jag pausar för dricka lite av kaffet så hoppar hon in direkt och säger något mer om det hon hade att prata om.. Det är precis det jag menar, mina ord betyder NOLL men jag ska lyssna på och bry mig om andra, hur rättvist är det?
Sen får jag höra att jag är känslokall?
Sen den dagen jag lärde mig att det finns något som heter rättigheter och att man borde kunna säga emot och stå upp för sig själv, sen den dagen jag lärde mig det och gjorde det har det bara gått utför.
Jag har hört många säga saker till och om mig och jag har stått ut, jag har inte sagt något till någon, jag har tagit det, kastat det och gått vidare.
Men orden sätter sig efter ett x antal gånger även om man försöker att glömma allt.
Varjedag känns det som om att det är mitt fel, "var jag tvungen att stå på mig själv? Är det därför det blivit såhär,"
Jag klarar faktist inte av det, helt ärligt hatar att må som jag mår för att jag känner mig totalt värdelös just nu och jag borde inte det men det är en av flera ord jag hört och ord gör mer ont än slag.
Jag hatar att gå ut med sönder gråtna ögon eller med ett depp-mode.
Så fort jag lämnar huset eller något annat ställe så ska jag le och vara glad inför mina vänner och familj oavsett vad som hänt dagen innan, jag vill inte göra andra ledsna och förstöra deras dag bara pga mig.
Det som gör mest ont är när folk sen säger att jag är känslokall, inte bryr mig och inte gråter eller visar känslor.
Jag har jättesvårt för att visa hur jag känner men det är för att jag inte vill visa mig svag, jag gråter inte ens inför mina föräldrar. Berättar jag något hemskt gråter inte jag för att jag skäms, jag små ler eller lägger skämt för att skoja bort allt det deppiga.
Istället har jag satt upp ett skydd vilket hindrar folk från att komma alldeles för nära mig och få veta allt om mig. Jag har svårt att lita på människor tyvärr, men de jag litar på berättar jag (nästan) allt för.
Men JA jag har känslor, jag är inte kall.
Ilska har jag definitivt inga problem med, jag kan bråka med folk som säger saker till mig men jag vill inte bli inblandad i sånt skit, men skulle något hända en bästa vän eller ännu värre en familje/släkt medlem så skulle jag söka upp den personen och se till den lider.
Många tror faktist inte att jag kan bli arg, men jag vet själv att jag kan bli det, behöver inte förklara för någon hur mitt humör är.
Men om jag är arg försöker jag hålla det inne så gott det går.
Sen om jag kan gråta?
Jag gråter alltid genom filmer, böcker, berättelser osv, men bara om jag tittar ensam, jag gråter aldrig inför någon och det lärde jag mig när jag var liten, att aldrig visa mig svag inför någon, för att det tar mig ingenstans.
Gråter jag så gör jag det helt ärligt när jag är ensam.
Jag söker inte tröst, jag behöver ingen som tycker synd om mig, jag har klarat mig själv länge och kan göra det resten av mitt liv.
Såklart jag har familj, släkt och bästa vänner att ge mig stöd, men inte ens dom vet hälften av hur jag känner.

SHOUTOUTS:
•Min mamma som hjälper mig med allt och alltid finns där! Och som jag älskar mer än något eller någon! (och pappa!)
•Mina älskade kusiner som är som mina systrar och bröder! Men shoutouten går lite extra idag till just, Sabina & Hina, som förstår mig bättre (för vi är de enda tjejerna) och som gav mig otroligt bra råd när vi pratade och det känns jätteskönt att veta att ni bryr er och stöttar som de systrar jag aldrig haft :')
•Tessan, för att du lyssnade igår och det var nog det jag behövde mest av allt, tack så jättemycket vännen!
•Frida & Elin, ni gör mig alltid så sjukt glad! Tack för att ni finns!

För alla er jag nämnt, så skulle jag det ni gjort för mig, göra för er tusen gånger om.

Nu har jag skrivit av mig för 2012!

Godnatt.